 Sverige |
 Norge |
 Finland |
|
Sverige |
Norge |
Finland |
som markerar läget.
Måste först få berätta att det inte höll på att bli någon resa för dagen innan pysslade jag i slöjden på skolan jag jobbade som vaktmästare på.
Jag höll på att göra några rotvattnare av ett kopparrör som jag lödde fast på en liten vattenkran typ den bakom toalettstolen.
Men det bar sig inte bättre än att när jag slipade av röränden i smärgeln så högg röret fast och slog uppåt.
Det jag upptäckte förutom att röret blev förstört var att fingertoppen på vänster långfinger, eller om det var ringfingret var trasigt, hela fingertoppen tycktes hänga halvlöst, men det blödde inte mycket så jag virade in fingret i en pappershandduk och tog bilen upp till akuten.
Där visade det sig att det inte var så allvarligt, bara fingertoppen som var skinnflådd och sköterskan tvättade ordentligt rent (DET gjorde ONT) och så fick jag ett bandage runt fingret.
Det fingret kände jag av under flera år men hade glömt händelsen tills jag nu började skriva om resan :-)
Ni som läst om våra resor tidigare vet hur jag planerat inför dem och så även till den här resan.
Tajmat och klart in i minsta detalj som Jönsonligan säger.
Som jag skrev ovan åkte vi bara upp till stugan den första dagen för att därifrån utgå tidigt på morgonen mot Norge och efter E79 som Blå Vägen hette tidigare. Första sträckan är bara transport, upp till Tärnaby-Hemavan.
Men vi åt mat i Storuman för hela 45 kronor och 5 öre. I Tärnaby fikade vi för 12 kronor och tankade för 107,75 (30,95 liter).
I det lilla huset vid pilen bodde jag, föräldrarna och kusiner från Eskilstuna under några dagar då de äldre skulle fiska bakom skogen någonstans.
Ett gammalt ödehus vi hyrde och myggen fick vi på köpet, en av dagarna gick jag och en några år äldre kusin upp för att hitta igen fiskarna men det blev de som hittade oss på väg upp några kilometer från huset.
För att komma till andra sidan fick man ro över älven och nedanför ön man ser mitt i vattnet.
Några kilometer efter Hemavan kommer man till Syterbäcken och här kommer några foton från den.
Nästa morgon åkte vi ned mot Mo i Rana men vi hörde ett mysktiskt ljud från höger fram på bilen.
På en stor parkeringsplats fick Inger sakta köra framåt medan jag gick utanför för att höra var ljudet kom ifrån.
Det kom från framhjulet någonstans så fram med domkraften och bort med hjulet, men jag hann inte så långt utan kände direkt att hjulbultarna satt lösa.
Tur det var höger hjul för då lossar inte bultarna av rotationen, på vänster däremot lossnar de fort av sig själv på grund av gängningen.
Efter åtdragning och koll av de övriga hjulen blev det bra.
Nu styrde vi kosan ut till Svartisen, en glasiär som finns nordväst om Mo i Rana, men idag är den mycket mindre och där vi kollade finns ingen is kvar utan nu får man gå mycket längre.
Jag tror inte ens det går några båtar över Svarisvattnet längre men skyltarna finns kvar enligt Google Maps.
Sattelitbilderna visar att det hela (färjelägena) ser övergivet ut.
Här följer ett antal bilder (26 st,) från vårt besök där.
Är egentligen två glaciärer. |
Efter Svartisen och halvtaskigt väder så bar det iväg norrut efter E6 och nästa bild visar en järnvägsbro över älven på väg upp mot Saltfjället igen.
Svartisen ligger ju på Saltfjället den också.
På vissa platser bygger man in järnvägen, det är där snön brukar dreva ihop.
Uppe på Saltfjället kommer man till polcirkeln, idag är den gamla byggnaden borta och en ny byggd, det kanske blev nödvändigt då man byggde en helt ny väg över fjället, den gamla vägen gick en bit upp efter bergssidan på andra sidan bäcken.
Polcirkeln rör sig! |
Vidare en bra bit stannade vi vid några hällristningar vid Steigen, och man kan ju förstå att det lockade att knacka in bilderna på de där berghällarna.
Jag undrar om våra digitalbilder finns kvar om ett antal tusen år.
Jag hade lite problem att hitta var de låg men då jag sökte på Internet hittade jag exakt den övre bilden.
Den fanns i en resedagbok gjord 2008 och det roliga var att den lilla tallen där uppe inte såg annorlunda ut.
Det ser i alla fall ut att vara en väldigt naturskön rastplats där.
På E6 måsta man ta färjan mellan Bognes och Skarberget, det måste man än idag göra och det ska nog mycket till innan de löser den flaskhalsen efter europavägen.
Vidare mot Narvik och på många andra ställen finns broar.
711 meter lång. |
Straxt innan man kommer till Narvik körde vi in i viken och tittade på Beisfjord
Väl inne i "storstan" Narvik tittade vi runt lite mer.
Kyrkan och bergstoppen fick besök av oss.
Sedan 1902 viktig hamn för LKAB. |
Jag hittade igen gamla anteckningar från resan och man häpnar när man ser priserna.
Men med tanke på vad man tjänade i månadslön då så var det ändå dyrt.
Jag hade 2000:-/månaden FÖRE skatt då jag började jobba på Bygdéns Radio i Vännäs men vår lägenhetshyra låg på 500:-/månaden.
80 km. norr om Narvik finns Bardu bygdetun som är ett militärt försvarsmuseum.
Faktaruta
Bardu Bygdetun.
Från deras webbsida.
Bardu Bygdetun ligger i Salangsdalen ved E6, ca. 11 km sør for Setermoen. Bygdetunet består av gamle bygninger, de fleste fra 1860-årene. Våningshus, låve, stall, smie, kvern, treskelåve, skolestue og stabbur med innbo. Stor gjenstandssamling både i vanings hus og uthus.
Bardu bygdetun.
Här har vi stannat några gånger då vi åkt förbi, det är ett trevligt lugnt ställe där man ibland kunnat köpa fika.
Ytterligare några kilometer norrut såg vi den här vyn som vi inte kunde låta bli att stanna för att beundra och fotografera.
Det är Øvre Sætervatnet med snöklädda fjäll i bakgrunden.
Ytterligare 105 km. och på väg ut mot Tromsö sträckte vi på benen då vi såg detta hus, det är för övrigt delvis rivet idag och lagårn är också borta.
De nedre bilderna är fotade åt andra hållet på samma plats och visar vackra berg vädiga en roll i en westernfilm.
Idag är det igenvuxet där och nya hus uppförda på ängarna och bakom röda stugan går en ny landsväg.
Mat behövs och kanske övernattade vi där, för nu var det bara 4 mil kvar in till Tromsö och stället heter Furuholtet.
Det var mysigt att luffa fram med bilen så där och så gör vi än idag på vissa resor.
Eller kan det ha varit här vi nattade EFTER dagen i Tromsö, då hade vi köpt pizza (fruktansvärt kryddstark) och färska räkor som vi (jag) smaskade i oss.
Tromsö, kanske mest känd för sin Ishavskatedral.
Nästan så man kommer att tänka på det där vita huset på andra sidan jorden.
Från Wikipedia. |
En vacker stenbro, faktiskt är det Kalvbakken stenbro som är byggt 1911
Och Skibotn, som jag har minnen av då föräldrarna var där och fiskade, har haft en souvernir därifrån.
Det var nog ett mindre samhälle då än vad det är idag eller då vi åkte där 1981.
Vi stannade och fotograferade kyrkan eller bedehuskapellet vad man ska översätta det med på svenska, bönhuset kanske.
Vi körde så sakta norrut och stannade här och där för att ta några foton.
Vattenfall och forsar kan man ju inte säga att det var ont om.
Stora ställningar (hjell eller fiskehesje) där fisk hängde på tork fanns lite varstans, men det var lite marigt att hitta var vi fotade dessa då det tydligen inte förekommer sådant här idag.
Kan det vara lutfisk som hänger där, tycker att det inte hänger helt rakt :-)
Norge har ju ganska stor skillnad mellan ebb och flod, ebb är ju när vattnet dragit sig tillbaka på grund av solens och månens dragningskrafter.
Här vid Mikkelbukta var det ebb och havsbotten syntes tydligt så vi stannade och fotograferade, vi gick även ut på den torrlagda bukten och det luktade kraftigt av tång.
Fjordtarmen är ungefär 30 km. lång och 1-2 km. bred. Hur djup den är vet jag inte men längst in är det knappast många meter.
Längst ut på udden fanns och finns Isnestoften, ett ska man kalla det läger där samer säljer souvernirer. Det fanns där 1981 och även nu, fast nu har de byggt upp fler skjul.
Det var för övrigt här vi köpte vårt renskinn för 250:- (norska). Det skinnet hade vi länge i stugan framför öppna spisen men till slut började det släppa så mycket hår att det blev obehagligt och vi gjorde oss av med det, någonstans men vet inte vart.
Och ännu en kyrka :-)
Norge består av berg, fjordar, forsar och kyrkor. Det här är Talvik vi ser på bilden nedan.
Efter Alta bar det iväg upp på kalfjället eller en högplatå men glöm de krokiga norska vägarna.
Och framme vid målet, Nordkapp.
Snart i alla fall, först färjan över till Magerøya, idag finns en tunnel som är skitdyr att köra genom.
Rättelse: Det kostar numera ingenting att åka igenom tunneln (den tidigare avgiften togs bort i juli 2012).
Det är bara Svalbard som skiljer dig från Nordpolen. |
Kön till bilfärjan slingrade sig lång efter vägen närmast vattnet, så medan vi väntade beslöt vi oss att laga mat bakom bilen, framför bilen bakom.
När kön rullade frammåt körde Inger sakta och jag bar bordet.
Det fungerade bara fint och vi var inte ensamma att göra något sådant.
Vi träffade ett annat ungt par från Skellefteå som körde en Volvo Duett som de bodde i liktsom vi gjorde.
Efter att ha sett Nordkapp och att ha varit där så stälde vi in siktet mot Kirkenes och nära Sovjetunionen.
Men dit var det runt 50 mil den väg vi planerat åka, vi skulle inte åka E6 som först var tänkt utan tog en liten "genväg" norrut och väg 98. E6 skulle vara 53 mil men vår grusväg endast 49 mil.
Fiskebyar fanns lite här och där för vi körde nära Barents hav och fiskas det inte med båtar på havet står det folk i nästan vareviga bäck och å med ett spö.
Jag vet att vi tog in på campingen i Kirkenes.
Och det är mycket troligt här vid det gula X-et vi campade, tycker det ser bekant ut.
(GPS: 69.699057,29.950822)
Maggadalen, Campingen vid Kirkenes.
Och då fick vi se den här släpvagnen.
Det är ett rullande hotell där varje resenär har en liten cell att krypa in och sova i, den drogs av en turistbuss från Tyskland om jag inte mins fel.
Idag är det lite modernare fordon (sidan är på tyska).
Den burken har vi kvar i stugan, men inte samma innehåll utan det fyller jag på eftersom, det är kanske den bästa souverniren från resan.
När vi låg i bilen så skulle en familj sätta upp ett tält bredvid, synd att man inte hade en liten kamera för mannen försökte få ihop stativet och hur han än bänglade på så blev det fel.
Till slut slängde han alla pinnarna i marken och gick därifrån och överlät monteringen till familjen.
Men jag kommer inte ihåg hur det slutligen gick för dem.
Vägen hem gick genom Finland och förbi Enare träsk, ett ställe jag inte vill återse.
Vi stannade på en rastplats för att laga mat men jag klarade inte av att vara ute för all knott.
Det var något fruktansvärt men Inger lyckades slänga ihop något vi åt i bilen men fick plocka knott ur maten, förunderligt satt de några handikappade personer vid ett bord en bit bort.
Det kanske var medvetet gjort, 80-talets finländska ättestupa kanske.
Natten vi tillbringade en bra bit söderut tillbringade vi helt inrullade i täcket som en dubbel kåldolm som skydd mot all mygg och knott.
Och ett antal bilder jag aldrig hittade var de är fotade, bara att det bör vara i Norge.
